Alltså man är ju inte snabb.
I minst tre år har jag till och från haft skitont i höfterna, ibland så illa att jag har fått hoppa på kryckor. Men när jag fick ont fick jag inte komma till vårdcentralen i den här fantastiska stan, för "det finns inga tider". Nänä, men jag kan vänta i flera år om det är så, jag har redan väntat i ett år så... "ja, men det finns inga tider". ?! Inga tider? Så ni har fullbokat ända tills världens ände alltså? Jaha, ska man gratulera eller beklaga?
Förutom höfter av plåt har jag dessutom en rygg av plåt. Till och från skitont. I en herrans massa år fick jag pangtjongbang skitont i ryggen och kunde inte röra mig på en dag ungefär. Ända tills... i höstas kanske? Sen dess har jag ont i ryggen konstant. Men har jag ringt fabbror doktorn? Neee... Det går nog över av sig självt, och dessutom har de ju fullbokat till världens ände. Dessutom vänjer man sig vid smärta, tänker knappt på den längre.
Fast på sista tiden har jag ändå övervägt att ta en riktig strid för att få komma till doktorn, för nu kan jag inte ens dammsuga utan att det gör sketaont. Och varje gång jag ska tvätta tänker jag fan också, tvätta som gör så ont i ryggen. Att huka sig och slänga in tvätt i maskinen är fan skitjobbigt, för jag måste använda benen för att komma ner till tvättmaskinsnivå. Som att sitta i såndär gympaterrorstol fast utan vägg att luta sig mot. Så nu har jag skitstarka ben i och för sig.
Men ringa doktorn? Ääää... man får ju bara Diklofenak och en klapp på axeln ändå.
Men så igår upptäckte jag för andra gången att en och samma leverfläck var torr och fnasig och bråkade lite, och cancer vill man ju inte ha, så då *trumpetfanfar* ringde jag till doktorn! Och jag måste säga att det var väldans vad den lilla vårdcentralen i den stora staden har utvecklats. "Lämna ditt nummer så ringer vi tillbaks till dig kvart i elva." Wo! Service! Och så ringer det. Och så säger kvinnan på andra sidan "jaha... leverfläck.. hmm.. hmm.. blöder den?" nää det gör det inte, den är bara lite torr och fnasig. "har den växt?" och det har den ju inte, men jag vill ju komma till doktorn. Tänker att jag kan beta av höften och ryggen på samma gång, så jag säger ja liite tror jag. "ok, då får du numret till två olika ställen du kan komma till utan remiss och kolla den, men höften och ryggen kan du komma hit och kolla den 14 februari, vill du komma klockan då, då, då, då, då eller då?"
...............
WHAAAAAAAAAAT?????!!!!
Jag fick tid om två veckor! Bara sådär! Och ska kolla mina harviga åkommor som jag harvat med så fantastiskt fruktansvärt länge!
Tänk om resultatet blir en kropp utan smärta? ...Oj... jag började visst gråta lite när jag skrev den meningen, jag måste ha ondare än vad jag tror. Vad skumt.
onsdag, januari 30, 2008
söndag, januari 27, 2008
Ett ufo har kraschlandat
Nu har jag arbetat aktivt med anti-cocooning i en vecka. Hösten gick ju i kokongens tecken. Stanna hemma, träffa ingen förutom dansfolket och improfolket och skolfolket. Men nu har jag varit duktig i en vecka. Musikquiz. Föllsedagskväll på krog. Öl med gammal vän. Stor brakfest. Allt medhunnet på en vecka. Resultat?
Jag vill vara hemmaaaaaaaaa!
Jag blir så ledsen av världen ofta. Hittar inte min plats. Är sjukligt blyg i sociala sammanhang men låtsas inte om det, vilket gör att jag bara blir konstig och koko och uppraggad av jättekonstiga människor som jag inte vill ha och hamnar i konstiga diskussioner om konstiga saker.
Gårdagens brakfest var en riktig höjdare. Egentligen. Förutom att jag gick dit utan sällskap. Och gick omkring och kände mig som ett ensamt ufo nästan hela kvällen, trots att jag kände flera stycken på festen.
Jag är ett ufo. Ett bittert ufo.
Dagens helt galet bra musiktips är POST som verkligen borde få ett skivkontrakt omgående. De är så bra så jag får ont i hjärtat varje gång jag ser dem live. Igår till exempel. De spelade i vardagsrummet på brakfesten. Kvällens absoluta höjdpunkt. Sångar-Urban har århundradets hetaste röst.
Jag vill vara hemmaaaaaaaaa!
Jag blir så ledsen av världen ofta. Hittar inte min plats. Är sjukligt blyg i sociala sammanhang men låtsas inte om det, vilket gör att jag bara blir konstig och koko och uppraggad av jättekonstiga människor som jag inte vill ha och hamnar i konstiga diskussioner om konstiga saker.
Gårdagens brakfest var en riktig höjdare. Egentligen. Förutom att jag gick dit utan sällskap. Och gick omkring och kände mig som ett ensamt ufo nästan hela kvällen, trots att jag kände flera stycken på festen.
Jag är ett ufo. Ett bittert ufo.
Dagens helt galet bra musiktips är POST som verkligen borde få ett skivkontrakt omgående. De är så bra så jag får ont i hjärtat varje gång jag ser dem live. Igår till exempel. De spelade i vardagsrummet på brakfesten. Kvällens absoluta höjdpunkt. Sångar-Urban har århundradets hetaste röst.
torsdag, januari 24, 2008
sju sanningar var det ja
Oh well, jag kan väl inte dissa en utmaning när jag får den för andra gången.
Sju sanningar om mig själv:
1: Varje gång jag blir kär mår jag fruktansvärt dåligt och blir deprimerad. (Insikt som kom igår kväll/natt i något onyktert tillstånd.)
2: Jag har tränat kampsport.
3: Jag har druckit öl med Rolf Lassgård.
4: När jag var jätteliten, typ kanske tre år höll jag på att dö. Kräktes i flera dagar och var till slut så uttorkad att mamma körde mig till sjukhuset. I bilen in så var jag helt borta, troligen medvetslös, och svarade inte när mamma ropade på mig. Hon trodde att jag dog där och då. Sen fick jag ligga på sjukhus jättelänge och det enda jag minns var att jag hade rosa sjukhusstrumpor och att det var mysigt att mamma sov i sängen bredvid.
5: När jag var sisådär 18 fick jag ligga på sjukhus en gång till jättelänge för att de inte visste varför jag hade så ont i magen att jag inte kunde röra mig. Jag fick åka ambulans från vårdcentralen till sjukhuset. Det var skumt. Efter fyra dagar fick jag åka hem, och vet än idag inte varför jag hade så ont.
6: Jag minns mitt allra första riktiga simtag i livet. Jag skulle ta baddaren i simskolan. Då skulle man slänga sig i vattnet mot fröken, och då kände jag plötsligt att vattnet bar mig. Pling! Ahaaaaaaaa! Frän känsla. Sen dess har jag varit ett våtdjur och älskar att bada och simma. Hellre än bra, men fan va gött de eeee.
7: Jag såg min första stora livekonsert när jag var 15 år gammal. Jag och Marina gick på Michael Jackson på Eriksberg. Bad-turnén. Marina stod längst fram. Jag också. Under en låt av förbandet (Kim Wilde!) sen pallade jag inte, för på den tiden fanns bara ett enda kravallstaket - längst fram. 50.000 pers tryckte på bakifrån. Men ändå. Jag och 50.000 pers när man är 15 bast och Michael några meter bort. Mäktigt.
Jag skickar inte vidare, with all do respect.
Sju sanningar om mig själv:
1: Varje gång jag blir kär mår jag fruktansvärt dåligt och blir deprimerad. (Insikt som kom igår kväll/natt i något onyktert tillstånd.)
2: Jag har tränat kampsport.
3: Jag har druckit öl med Rolf Lassgård.
4: När jag var jätteliten, typ kanske tre år höll jag på att dö. Kräktes i flera dagar och var till slut så uttorkad att mamma körde mig till sjukhuset. I bilen in så var jag helt borta, troligen medvetslös, och svarade inte när mamma ropade på mig. Hon trodde att jag dog där och då. Sen fick jag ligga på sjukhus jättelänge och det enda jag minns var att jag hade rosa sjukhusstrumpor och att det var mysigt att mamma sov i sängen bredvid.
5: När jag var sisådär 18 fick jag ligga på sjukhus en gång till jättelänge för att de inte visste varför jag hade så ont i magen att jag inte kunde röra mig. Jag fick åka ambulans från vårdcentralen till sjukhuset. Det var skumt. Efter fyra dagar fick jag åka hem, och vet än idag inte varför jag hade så ont.
6: Jag minns mitt allra första riktiga simtag i livet. Jag skulle ta baddaren i simskolan. Då skulle man slänga sig i vattnet mot fröken, och då kände jag plötsligt att vattnet bar mig. Pling! Ahaaaaaaaa! Frän känsla. Sen dess har jag varit ett våtdjur och älskar att bada och simma. Hellre än bra, men fan va gött de eeee.
7: Jag såg min första stora livekonsert när jag var 15 år gammal. Jag och Marina gick på Michael Jackson på Eriksberg. Bad-turnén. Marina stod längst fram. Jag också. Under en låt av förbandet (Kim Wilde!) sen pallade jag inte, för på den tiden fanns bara ett enda kravallstaket - längst fram. 50.000 pers tryckte på bakifrån. Men ändå. Jag och 50.000 pers när man är 15 bast och Michael några meter bort. Mäktigt.
Jag skickar inte vidare, with all do respect.
måndag, januari 21, 2008
Ah, jag ser mönstret
Jag kom på varför det hela tiden säger swooosh i mitt liv. Här följer ett exempel på mina sysslor utöver skolan, som är det jag ska pyssla med egentligen. En typisk Ozzyvecka kan man säga:
Måndag: Måndagsdans
Tisdag: Improrep
Onsdag: Födelsedagöl för ny kompis och dito lagmedlem i quizlag.
Torsdag: Danskurs. Och improrep samtidigt fast på andra sidan stan.
Fredag: After work impro
Lördag: Dans i nordstan dagtid, födelsedagsfest i villan för ovan nämnda nyfunna vän kvällstid. (Tema randigt! Svårt! Vågar inte köra clownoutfiten på fest.)
Söndag:Thédans (på bakfyllan?! hur ska det gå?)
(notera att jag inte än skrivit in eventuellt födelsedagsfirande för syskonbarnet som fyller år imorrn)(notera att jag dessutom, rent teoretiskt sett, läser 133%)
Måndag: Måndagsdans
Tisdag: Improrep
Onsdag: Födelsedagöl för ny kompis och dito lagmedlem i quizlag.
Torsdag: Danskurs. Och improrep samtidigt fast på andra sidan stan.
Fredag: After work impro
Lördag: Dans i nordstan dagtid, födelsedagsfest i villan för ovan nämnda nyfunna vän kvällstid. (Tema randigt! Svårt! Vågar inte köra clownoutfiten på fest.)
Söndag:Thédans (på bakfyllan?! hur ska det gå?)
(notera att jag inte än skrivit in eventuellt födelsedagsfirande för syskonbarnet som fyller år imorrn)(notera att jag dessutom, rent teoretiskt sett, läser 133%)
Swooosh sa det bara
Börjar ny kurs idag (litteraturvetenskap wehoooo rooooliiiigt), men inte förrän 14:15. Morgonen går därför under fix och trixtema. Skicka ut nyhetsbrev till ensemblen i Göteborgs improvisationsteater, stans absolut roligaste och bästa teater! Skicka fakturor för mitt eget företag. Kolla om jag fått in betalningar. Inser att det är nytt år, och alltså dags att skapa en ny mapp för förra årets fakturor. Och inser att jag har haft mitt företag i fem år. FEM ÅR! Fem fuckin jävla år!!!
Tiden går så sjukt fort.
Fick också lite perspektiv när jag förra helgen på auditionen mötte Tomas som jag spelade Mästaren och Margarita med för några år sedan. Han blev pappa i samma veva. Ja just det, hur gammal är din unge nu då? säger jag och tänker 3-4 år typ.
...... Åtta. Hon går i tvåan. Det är alltså åtta år sedan vi spelade Mästaren. Ghah.
Och brollan fyller 40. Så det blir 40-årskalas. För min BROOOOOOOOR! Men hallå! Min bror ska köra epatraktor, snusa, lyssna på hårdrock och träna taido. (Nej vi växte inte upp i en tätort om man säger så.) Nähä... han har visst tre barn, eget företag, hus och tränar sonens knattelag i fotboll.
Och igår var vi på musikquiz på Notting Hill. För ett tag sen var vi jämt där, men nu var det ett tag sen jag var här, säger jag och tänker att det var väl ett par månader sen kanske. Och räknar ut att jag inte varit där sen tidigt i våras. Alltså nästan ett år sen.
Tiden går så tokfort. Så tokfort att jag inte hinner sitta här längre för jag måste rusa iväg och börja nya kursen. Rajjdidajj.
Tiden går så sjukt fort.
Fick också lite perspektiv när jag förra helgen på auditionen mötte Tomas som jag spelade Mästaren och Margarita med för några år sedan. Han blev pappa i samma veva. Ja just det, hur gammal är din unge nu då? säger jag och tänker 3-4 år typ.
...... Åtta. Hon går i tvåan. Det är alltså åtta år sedan vi spelade Mästaren. Ghah.
Och brollan fyller 40. Så det blir 40-årskalas. För min BROOOOOOOOR! Men hallå! Min bror ska köra epatraktor, snusa, lyssna på hårdrock och träna taido. (Nej vi växte inte upp i en tätort om man säger så.) Nähä... han har visst tre barn, eget företag, hus och tränar sonens knattelag i fotboll.
Och igår var vi på musikquiz på Notting Hill. För ett tag sen var vi jämt där, men nu var det ett tag sen jag var här, säger jag och tänker att det var väl ett par månader sen kanske. Och räknar ut att jag inte varit där sen tidigt i våras. Alltså nästan ett år sen.
Tiden går så tokfort. Så tokfort att jag inte hinner sitta här längre för jag måste rusa iväg och börja nya kursen. Rajjdidajj.
fredag, januari 18, 2008
Mitt pluggjag förfaller
Klockan 18 minuter i fyra får jag mitt leveranskvitto från urkund. Hemtenta mottagen. Deadline 16:00. Jag skickar alltså in 18 minuter innan deadline. Jag har ALDRIG varit såhär sen med en hemtenta ever. Brukar alltid vara klar typ dan innan. Jag förfaller. Men, nu känns det gött som FAN!
Synd att man inte röker, annars skulle en cigarr suttit fint. Skumpa? Har ingen. Tårta? Har ingen. Vad har jag hemma som jag skulle kunna fira med...? *leta leta* Jaha. Det mest fest-aktiga jag har hemma är likören från nyårsfirandet 2002 och tre folköl. Eller chokladpudding utan grädde till. Blä.
Fan också. Jag vill fira! Festmåltiden idag består av: Kycklingköttbullar, snabbmakaroner och vatten. Partääjjj.
Synd att man inte röker, annars skulle en cigarr suttit fint. Skumpa? Har ingen. Tårta? Har ingen. Vad har jag hemma som jag skulle kunna fira med...? *leta leta* Jaha. Det mest fest-aktiga jag har hemma är likören från nyårsfirandet 2002 och tre folköl. Eller chokladpudding utan grädde till. Blä.
Fan också. Jag vill fira! Festmåltiden idag består av: Kycklingköttbullar, snabbmakaroner och vatten. Partääjjj.
torsdag, januari 17, 2008
Hela världen behöver ha en Jan
Häromdagen på fejjan fick jag en inbjudan till ett event. Man ska stänga av strömmen mellan 20-21 på lördag. Gött tänkte jag, precis det ska jag göra! Grymt orolig för den globala uppvärmningen och vår extrema överkonsumtion av allt. Framförallt elektricitet.
Och sen tänkte jag på att jag alltså ska sitta helt ensam i en kolsvart lägenhet och stirra i en timme.
Och sen kom jag på att det dessutom är stjärnorna på slottet precis då. Janne Malmsjös dag. Jag ÄLSKAR Janne Malmsjö. Inte så att jag köper alla hans skivor och sånt, men fan vilken go och glad göbbe! Och faktiskt... jag började skriva dagbok när jag var sex år. På första sidan står det ungefär såhär:
jag vaknade sen gik jag up o lysnade på hela världen behöver ha en sång med jane malmsjö och halå hela pressen med chattanooga
Jag måste ha kollat upp stavningen på Chattanooga. För det kan man ju inte stava rätt till om man inte kan stava till Janne. Dagen därpå står det ungefär såhär:
jag vaknade sen gik jag up ok lysnade på minimotorbajk med jane lucas och hela världen behöver ha en sång av jane malmsjö sen gik jag till thomas med äggost å vad glada dom blev
Dagen därpå:
jag vaknade sen gik jag up o lysnade på hela världen behöver ha en sång med jane malmsjö sen sa mamma att vi ska åka til henån för jag ska få en sindi å vad glad jag blev!
Janne Malmsjö var kungen även då. Minns att jag diggade loss fett till "Vår bästa tid är nu". Jag tycker fortfarande den är helt grym. En skämslåt kanske? Och på lördag ska han rula på slottet. Och jag ska stänga av strömmen. Eller ja... släcka alla lampor kanske. Och stänga av kyl och frys. Men teven?... *ånkar*
Och sen tänkte jag på att jag alltså ska sitta helt ensam i en kolsvart lägenhet och stirra i en timme.
Och sen kom jag på att det dessutom är stjärnorna på slottet precis då. Janne Malmsjös dag. Jag ÄLSKAR Janne Malmsjö. Inte så att jag köper alla hans skivor och sånt, men fan vilken go och glad göbbe! Och faktiskt... jag började skriva dagbok när jag var sex år. På första sidan står det ungefär såhär:
jag vaknade sen gik jag up o lysnade på hela världen behöver ha en sång med jane malmsjö och halå hela pressen med chattanooga
Jag måste ha kollat upp stavningen på Chattanooga. För det kan man ju inte stava rätt till om man inte kan stava till Janne. Dagen därpå står det ungefär såhär:
jag vaknade sen gik jag up ok lysnade på minimotorbajk med jane lucas och hela världen behöver ha en sång av jane malmsjö sen gik jag till thomas med äggost å vad glada dom blev
Dagen därpå:
jag vaknade sen gik jag up o lysnade på hela världen behöver ha en sång med jane malmsjö sen sa mamma att vi ska åka til henån för jag ska få en sindi å vad glad jag blev!
Janne Malmsjö var kungen även då. Minns att jag diggade loss fett till "Vår bästa tid är nu". Jag tycker fortfarande den är helt grym. En skämslåt kanske? Och på lördag ska han rula på slottet. Och jag ska stänga av strömmen. Eller ja... släcka alla lampor kanske. Och stänga av kyl och frys. Men teven?... *ånkar*
"Ge samtidigt exempel på... blaj blaj blaj"
Här sitter jag och försöker komma på kloka saker om nationalismen. Men det enda jag kan tänka på är att ingen tycker om clowner.
Låter det tragiskt? Det är det inte. Jag skrattar.
Fast jag hänger också upp mig på att jag inte har en av kursböckerna. Tänkte läsa den som referensex på ub. Men den är snodd. Pilutta. Så nu är frågan; ska jag slå pannan blodig och försöka få tag på bokjävlen eller skita i den och skriva en massa andra smarta saker från andra källor?
Klockan är tjugo i två och jag har idag skrivit "NOLL" ord om nationalismen. Fast en hel sida om Sverige efter 1945. Det svaret blir überbra I tell ya. Så då kanske man kan stå ut med bajsresultat på nationalismenfrågan.
Ja, detta är ordbajseri. Tidsfördriv. För att undvika att skriva om nationalismen. Ändå har jag köpt kaka för att motivera mig. Vad gjorde jag? Åt kaka och bloggade.
Duktisch.
Låter det tragiskt? Det är det inte. Jag skrattar.
Fast jag hänger också upp mig på att jag inte har en av kursböckerna. Tänkte läsa den som referensex på ub. Men den är snodd. Pilutta. Så nu är frågan; ska jag slå pannan blodig och försöka få tag på bokjävlen eller skita i den och skriva en massa andra smarta saker från andra källor?
Klockan är tjugo i två och jag har idag skrivit "NOLL" ord om nationalismen. Fast en hel sida om Sverige efter 1945. Det svaret blir überbra I tell ya. Så då kanske man kan stå ut med bajsresultat på nationalismenfrågan.
Ja, detta är ordbajseri. Tidsfördriv. För att undvika att skriva om nationalismen. Ändå har jag köpt kaka för att motivera mig. Vad gjorde jag? Åt kaka och bloggade.
Duktisch.
Hej, ingen tycker om dig
Morgonen börjar med att en snubbe från GP's webtv ringer och vill intervjua mig angående att ingen tycker om clowner.
Trodde han att jag skulle bli smickrad av det?
Uppdatering: Kolla här brollan. Well, hade jag mött en sån clown hade jag också blivit rädd.
Trodde han att jag skulle bli smickrad av det?
Uppdatering: Kolla här brollan. Well, hade jag mött en sån clown hade jag också blivit rädd.
onsdag, januari 16, 2008
Nationalism och svensk samhällsutveckling bluttan blajj
I mina universitetsstudiers barndom älskade jag hemtenta. Sitta hemma och riktigt gôra ner sig i en eller två specifika frågor. Bara tänka på det i en vecka.
Det gör jag inte längre.
Jag har tråkigt. Jag vill ha kaka. Det är fan helt jävla bajsabajsatråkigt att skriva hemtenta utan sockeråfett!
Det gör jag inte längre.
Jag har tråkigt. Jag vill ha kaka. Det är fan helt jävla bajsabajsatråkigt att skriva hemtenta utan sockeråfett!
lördag, januari 12, 2008
En auditiondag senare...
Det var så otroligt länge sedan jag var på audition. Sist jag gjorde något liknande var för en reklamfilm för Telia. Men då var vi en hel grupp, min egen lilla clowngrupp, som kände varandra sen innan. Och det var bara vi och en regissör och en filmkamera. Och vi fick jobbet, lätt som en plätt. Men det visste vi i princip innan vi gjorde provfilmningen. Eller i alla fall jag visste.
Idag var det nummerordning. Massa folk. Massa folk man kände igen, ännu fler man kände. Upprop. Nervösa människor som mår dåligt och kissar var femte minut. Och plötsligt kastades jag fem år tillbaka i tiden, den tid då jag sökte scenskolor, teaterjobb, you name it.
För några år sedan bestämde jag mig för att skaffa mig en karriär till, förutom den inom teatervärlden. Så jag började plugga på universitetet, vilket jag gör fortfarande. Och vips var man intressant. De senaste årens teateruppdrag har aldrig varit jobb jag sökt. Det har varit människor som ringt upp mig för att de hört ryktesvägen att jag kan ditten och datten. Teatern har gått från något akut livsviktigt till att bli mitt sjukt roliga extraknäck. Men så fick jag ju ett ryck och fick för mig att jag skulle ha det häringa jobbet. Vilket inkluderar audition.
Och jag mår så dåligt. Inte personligen, över min egen prestation. Jag är grym, jag kommer få jobb. Det känner jag i hela kroppen. Men för alla andra. Alla otroligt talangfulla människor, som mår så dåligt. De som inte kunde äta innan de gick dit. De som gör allt för att sticka ut och bli synliga, men samtidigt vill verka avslappnade och coola. De som inte litar till sin egen förmåga utan bara klankar ner på det de gjorde fel istället för att vara glada för det de gjorde rätt.
Så fort jag kom innanför dörren här hemma började jag storböla. Inte för min egen skull. För som sagt, jag är grym, jag kommer få jobb. Och om jag mot förmodan inte får det så dör jag inte. Det finns så många andra roliga jobb här i världen. Men för de andra. Det kändes precis som om jag var en kruttorr tvättsvamp som fått ligga i blöt ett dygn. Jag hade sugit åt mig alla andras känslostormar. Och de ville ut. De vill fortfarande ut.
Samtidigt är jag så jävlainihelvetes glad för hur långt jag har kommit rent personligt. Efter jag gick ut från sångprovet frågade vännerna hur det gick. "Bra som fan!" säger jag, überstolt. En stund senare kom jag på att jag ju faktiskt glömde en hel textrad. Men vad spelar en textrad för roll? Hade det varit Ozzy à la 1999 hade jag slagit mig själv röd och blå och bara fokuserat på att jag missade en textrad. Nu minns jag bara hur jag nailade juryn när jag helt oförberett fick vråla loss med Vargsången.
För att citera tv-producenten i Grotesco: "Ja e fan bässst".
Idag var det nummerordning. Massa folk. Massa folk man kände igen, ännu fler man kände. Upprop. Nervösa människor som mår dåligt och kissar var femte minut. Och plötsligt kastades jag fem år tillbaka i tiden, den tid då jag sökte scenskolor, teaterjobb, you name it.
För några år sedan bestämde jag mig för att skaffa mig en karriär till, förutom den inom teatervärlden. Så jag började plugga på universitetet, vilket jag gör fortfarande. Och vips var man intressant. De senaste årens teateruppdrag har aldrig varit jobb jag sökt. Det har varit människor som ringt upp mig för att de hört ryktesvägen att jag kan ditten och datten. Teatern har gått från något akut livsviktigt till att bli mitt sjukt roliga extraknäck. Men så fick jag ju ett ryck och fick för mig att jag skulle ha det häringa jobbet. Vilket inkluderar audition.
Och jag mår så dåligt. Inte personligen, över min egen prestation. Jag är grym, jag kommer få jobb. Det känner jag i hela kroppen. Men för alla andra. Alla otroligt talangfulla människor, som mår så dåligt. De som inte kunde äta innan de gick dit. De som gör allt för att sticka ut och bli synliga, men samtidigt vill verka avslappnade och coola. De som inte litar till sin egen förmåga utan bara klankar ner på det de gjorde fel istället för att vara glada för det de gjorde rätt.
Så fort jag kom innanför dörren här hemma började jag storböla. Inte för min egen skull. För som sagt, jag är grym, jag kommer få jobb. Och om jag mot förmodan inte får det så dör jag inte. Det finns så många andra roliga jobb här i världen. Men för de andra. Det kändes precis som om jag var en kruttorr tvättsvamp som fått ligga i blöt ett dygn. Jag hade sugit åt mig alla andras känslostormar. Och de ville ut. De vill fortfarande ut.
Samtidigt är jag så jävlainihelvetes glad för hur långt jag har kommit rent personligt. Efter jag gick ut från sångprovet frågade vännerna hur det gick. "Bra som fan!" säger jag, überstolt. En stund senare kom jag på att jag ju faktiskt glömde en hel textrad. Men vad spelar en textrad för roll? Hade det varit Ozzy à la 1999 hade jag slagit mig själv röd och blå och bara fokuserat på att jag missade en textrad. Nu minns jag bara hur jag nailade juryn när jag helt oförberett fick vråla loss med Vargsången.
För att citera tv-producenten i Grotesco: "Ja e fan bässst".
Fioler och stämsång skriven av Godalmighty?
Nä nu håller det inte längre.
Jag kan aldrig mer lyssna på Anthony and the Johnsons "I am a bird now". Världens kanske bästa skiva. Men ajjjjjjj vad ont den gör i hjärtat! Jag förstår inte!
Det är som att Anthony sätter ett stenhårt finger på varenda ond punkt i själen. Plockar ut onda punkten, lägger en varm filt om och vaggar. Precis så känns det. Börjar tänka sorgliga, nostalgiska tankar. Saker som inte plågar mig så mycket i det vardagliga livet. Men med Anthony som soundtrack blir det otroligt plågsamt. Och vackert samtidigt.
Vanliga dagar går jag omkring och saknar transvestiterna lite då och då, tänker att nä fan, nu har jag inte pratat med dem på över ett år, jag MÅSTE ringa. Och så gör jag inte det. Men med Anthony som soundtrack tänker jag att min fasta punkt i tillvaron har flyttat jättelångt bort och inte finns längre. Min rot är borta. Min tillflyktsort. Och jag börjar storböla. Så ont gör det inte vanligtvis. Vanligtvis är det mest lite tråkigt och tomt, men jag har ju andra vänner. (Även om jag på ett mirakulöst sätt har lyckats (mot mina intentioner) att krympa den kretsen avsevärt senaste halvåret.)
Anthony rotar dessutom fram de sorger man verkligen försökt begrava, sudda ut ur medvetandet. Som sorgen efter pappa som dog när jag var fyra månader. Sorgen som går bredvid mig dagligen, men som nuförtiden har fått en allt mindre plats i tillvaron. Men med Anthony i lurarna är det verkligen stackars mig. Som aldrig fick lära känna honom.
Förutom sorg och nostalgi rotar Anthony fram den oerhörda empatin. Plötsligt mår jag till exempel fruktansvärt dåligt över alla ensamma gamla människor som sitter i ensamma lägenheter eller i opersonliga vårdhemsrum och väntar på att få dö. Och plötsligt har jag förlorat mig i sorgliga tankar, och en timme har gått.
Som nu. När jag inte alls har tid att sitta här, för om två timmar ska jag på audition och innan dess måste jag hinna repa, käka, packa väskan och göra mig oemotståndlig. Men Anthony har den inverkan på mig. Hela kroppen fryser till, fastnar i en position, och plötsligt är jag bara tankar.
Så nu stänger jag av. Med risk för återfall. För det är ju så jävlarsinihelvete bra.
Jag kan aldrig mer lyssna på Anthony and the Johnsons "I am a bird now". Världens kanske bästa skiva. Men ajjjjjjj vad ont den gör i hjärtat! Jag förstår inte!
Det är som att Anthony sätter ett stenhårt finger på varenda ond punkt i själen. Plockar ut onda punkten, lägger en varm filt om och vaggar. Precis så känns det. Börjar tänka sorgliga, nostalgiska tankar. Saker som inte plågar mig så mycket i det vardagliga livet. Men med Anthony som soundtrack blir det otroligt plågsamt. Och vackert samtidigt.
Vanliga dagar går jag omkring och saknar transvestiterna lite då och då, tänker att nä fan, nu har jag inte pratat med dem på över ett år, jag MÅSTE ringa. Och så gör jag inte det. Men med Anthony som soundtrack tänker jag att min fasta punkt i tillvaron har flyttat jättelångt bort och inte finns längre. Min rot är borta. Min tillflyktsort. Och jag börjar storböla. Så ont gör det inte vanligtvis. Vanligtvis är det mest lite tråkigt och tomt, men jag har ju andra vänner. (Även om jag på ett mirakulöst sätt har lyckats (mot mina intentioner) att krympa den kretsen avsevärt senaste halvåret.)
Anthony rotar dessutom fram de sorger man verkligen försökt begrava, sudda ut ur medvetandet. Som sorgen efter pappa som dog när jag var fyra månader. Sorgen som går bredvid mig dagligen, men som nuförtiden har fått en allt mindre plats i tillvaron. Men med Anthony i lurarna är det verkligen stackars mig. Som aldrig fick lära känna honom.
Förutom sorg och nostalgi rotar Anthony fram den oerhörda empatin. Plötsligt mår jag till exempel fruktansvärt dåligt över alla ensamma gamla människor som sitter i ensamma lägenheter eller i opersonliga vårdhemsrum och väntar på att få dö. Och plötsligt har jag förlorat mig i sorgliga tankar, och en timme har gått.
Som nu. När jag inte alls har tid att sitta här, för om två timmar ska jag på audition och innan dess måste jag hinna repa, käka, packa väskan och göra mig oemotståndlig. Men Anthony har den inverkan på mig. Hela kroppen fryser till, fastnar i en position, och plötsligt är jag bara tankar.
Så nu stänger jag av. Med risk för återfall. För det är ju så jävlarsinihelvete bra.
torsdag, januari 10, 2008
Absolute tvångsblogg 2008
Det hänger många obesvarade frågor i luften just nu känner jag. Inte i mitt liv, men i mina läsares. (Ni typ tre som orkat hänga kvar sen min bloggharakiri).
Det senaste sajkots mystiska manöver - att ta bort mig från kompislistan på facebook för att jag inte skulle "hamna i trubbel" bemöttes av mig på följande sätt:
Manöver numero ett bemöttes med tystnad. Manöver två bemöttes med "Jaaa, jag vet. Men det beror på ett visst självmordsbenäget ex, och i onsdags var det så illa så att jag bara rensade så hon inte ska få för sig nåt". Sen ville jag inte höra mer, utan bjöd upp till dans istället. Jag tänker ändå inte gifta mig med honom. Inte ens hångla. Inte ens flörta. Har till och med ignorerat ett antal fylleflörtningar från hans sida. Han osar ryggsäck.
---------
Mitt liv den senaste tiden har präglats av två företeelser.
Antioxidanter is da shit. Borde knäcka en rödvinare bara för att.
Mitt liv den senaste tiden har förutom ovanstående två (fem?) företeelser präglats av att jag ska söka mitt första skådisjobb sen 1800-talet ungefär. Jag ska alltså göra AUDITION! Jag ska spela en MONOLOG för en JURY! Har nästan glömt hur man gör. Men, när jag började repa in monologen så insåg jag... fan vilken bra skådis jag är. Varför har jag inte blivit skådis? (Svar: För att jag inte kom in på scenskolan för att jag inte hann repa in den förelagda monologen till tredjeprovet samma år som Sara Sommerfeldt kom in. Vi hade gått i samma klass, LÄTT, om jag hade gjort något annat än en pinsam och stel bajsmonolog. Hade jag dessutom tyckt om att sälja mig själv som en produkt samt att fjäska för folk jag inte känner bara för att de kan ge mig ett skådisjobb så hade jag nog varit hemma.) Men, skummast av allt: De som sitter i juryn på lördag består till 85% av polare. Så jag ska alltså bli bedömd av polarna. Och bli anställd av polarna. Alternativt bli ratad av polarna. Polare jag inte träffat på flera år. Hoppas man hinner hejja på dem innan, annars blir det ju megaskumt. Heeeeeeeej!.... äää jag ska bara spela min monolog först så kan vi kramas sen?
Det senaste sajkots mystiska manöver - att ta bort mig från kompislistan på facebook för att jag inte skulle "hamna i trubbel" bemöttes av mig på följande sätt:
- Besvarade hans fejjanmail med; "Jaha, det låter ju skumt, sajko och konstigt, men du har säkert en bra anledning. Hoppas allt löser sig. Kram"
- Sprang därefter på ovan nämnda sajko och hälsade honom med frasen "Hallå skumma killen!"
Manöver numero ett bemöttes med tystnad. Manöver två bemöttes med "Jaaa, jag vet. Men det beror på ett visst självmordsbenäget ex, och i onsdags var det så illa så att jag bara rensade så hon inte ska få för sig nåt". Sen ville jag inte höra mer, utan bjöd upp till dans istället. Jag tänker ändå inte gifta mig med honom. Inte ens hångla. Inte ens flörta. Har till och med ignorerat ett antal fylleflörtningar från hans sida. Han osar ryggsäck.
---------
Mitt liv den senaste tiden har präglats av två företeelser.
- Jullov liggandes i horisontalläge spelandes Rise of Nations och Diablo i moderns soffa.
- Tokhostande i moderns soffa, stundtals dämpad av moderns nya killes hostmedicin à la morfin.
- Nästan tillfrisknande från hosta - som följs av helt galen förkylning med dito soffläge i egen soffa.
- Insikt om att jag har förbannat dåligt immunförsvar.
- Undersökningar om hur man stärker sitt immunförsvar.
- Intagande av kopiösa mängder frukt.
Antioxidanter is da shit. Borde knäcka en rödvinare bara för att.
Mitt liv den senaste tiden har förutom ovanstående två (fem?) företeelser präglats av att jag ska söka mitt första skådisjobb sen 1800-talet ungefär. Jag ska alltså göra AUDITION! Jag ska spela en MONOLOG för en JURY! Har nästan glömt hur man gör. Men, när jag började repa in monologen så insåg jag... fan vilken bra skådis jag är. Varför har jag inte blivit skådis? (Svar: För att jag inte kom in på scenskolan för att jag inte hann repa in den förelagda monologen till tredjeprovet samma år som Sara Sommerfeldt kom in. Vi hade gått i samma klass, LÄTT, om jag hade gjort något annat än en pinsam och stel bajsmonolog. Hade jag dessutom tyckt om att sälja mig själv som en produkt samt att fjäska för folk jag inte känner bara för att de kan ge mig ett skådisjobb så hade jag nog varit hemma.) Men, skummast av allt: De som sitter i juryn på lördag består till 85% av polare. Så jag ska alltså bli bedömd av polarna. Och bli anställd av polarna. Alternativt bli ratad av polarna. Polare jag inte träffat på flera år. Hoppas man hinner hejja på dem innan, annars blir det ju megaskumt. Heeeeeeeej!.... äää jag ska bara spela min monolog först så kan vi kramas sen?
fredag, januari 04, 2008
Hello and welcome to nördland
Jag går ju en kurs i IT för pedagoger, och där ingår att man ska blogga om IT lite då och då, vilket jag är grymmedålig på. Jag är dessutom grymmedålig på att lämna in uppgifterna vi ska lämna in på kursen. MEN IDAG har jag fantamig gjort en inspelning av en skojig dikt jag skrivit, redigerat den och lagt in ljudeffekter och musik. Hejja mig! Så då måste jag ju blogga om det också så att jag får mina kurspoäng, så here it goes.
Audacity är ett skitbra gratisprogram som man lätt som en plätt kommer kunna använda i skolan. Hittade lite tips i PIM om hur man gjorde, vilket hjälpte mig att komma igång. Men... som vanligt så är PIM väldigt basic, så det var bara att gå in på google och leta efter mer djuplodande tipssidor. Så, med hjälp av det lyckades jag:
Hejja mig. Jag blir dock lite störd över att det inte finns lite mer djupgående information i PIM. PIM är grymmebra, enkelt och pedagogiskt. Men basic.
När jag satt och spelade in och härjade så funderade jag på vad jag ska ha det här till i min undervisning, och fann svaret direkt. Om jag lyckas få ett jobb med drama som ämne så ska de få göra radioteater. Lätt! Och man kan ha det som redovisningsform i både historia och svenska. Svenska är ju grymme, man kan spela in sina egna eller andras texter och dramatisera dem med hjälp av ljud och musik. Då får man en bättre känsla för texten, ett helt annat sätt att jobba med den än att bara sitta och analysera och tråka sig. Och då får man dessutom in "det vidgade textbegreppet"! Fi fan vad lärarprogrammet jag är nu. Eller tänk, att spela in en dramatisering av ett historiskt skeende, med ljud och hela fadderullan. Fränt!
När jag var klar med hela inspelningen kände jag mig som über-itpedagogen. Ända tills jag kollade in vad resten av uppgifterna var. Fan vad trökiga. Ett helt projekt i Multimedialab, ett program som jag inte ger många poäng för. Varför får vi inte lära oss Flash istället?
Audacity är ett skitbra gratisprogram som man lätt som en plätt kommer kunna använda i skolan. Hittade lite tips i PIM om hur man gjorde, vilket hjälpte mig att komma igång. Men... som vanligt så är PIM väldigt basic, så det var bara att gå in på google och leta efter mer djuplodande tipssidor. Så, med hjälp av det lyckades jag:
- Spela in mig själv.
- Klippa i min egen inspelning och flytta runt
- Lägga in pauser
- Reducera brus
- Använda timeshift för att få bättre timing i de olika ljudspåren
- Hantera en hel drös ljudspår samtidigt
- Hantera volymen i de olika spåren
Hejja mig. Jag blir dock lite störd över att det inte finns lite mer djupgående information i PIM. PIM är grymmebra, enkelt och pedagogiskt. Men basic.
När jag satt och spelade in och härjade så funderade jag på vad jag ska ha det här till i min undervisning, och fann svaret direkt. Om jag lyckas få ett jobb med drama som ämne så ska de få göra radioteater. Lätt! Och man kan ha det som redovisningsform i både historia och svenska. Svenska är ju grymme, man kan spela in sina egna eller andras texter och dramatisera dem med hjälp av ljud och musik. Då får man en bättre känsla för texten, ett helt annat sätt att jobba med den än att bara sitta och analysera och tråka sig. Och då får man dessutom in "det vidgade textbegreppet"! Fi fan vad lärarprogrammet jag är nu. Eller tänk, att spela in en dramatisering av ett historiskt skeende, med ljud och hela fadderullan. Fränt!
När jag var klar med hela inspelningen kände jag mig som über-itpedagogen. Ända tills jag kollade in vad resten av uppgifterna var. Fan vad trökiga. Ett helt projekt i Multimedialab, ett program som jag inte ger många poäng för. Varför får vi inte lära oss Flash istället?
torsdag, januari 03, 2008
Wii
Ok nu är det officiellt. Jag har fått tinnitus. Har tänkt att om jag bara går och fixar en bettskena som jag kan sova med så jag inte biter ihop så jäkla hårt så kommer det nog försvinna. Fast det har jag ju inte gjort. Och idag är det värre än värst. Får ont i öronen av datorknäppetiknäppet på tangenterna. Dålickt när jag och Lena har så mycket att chatta om.
Psycho circus
Ni som inte läser den här bloggen så ofta (eller ja... vem gör det? jag skriver ju aldrig nuförti'n) kanske inte känner till att
JAG SAMLAR PÅ SAJKOOOOON
i mitt liv. Låt mig giva eder ett antal exempel:
Smuts-J: En snubbe som jag dejtade som verkade vara något för mig. Ända tills jag hälsade på hemma hos honom. We're talking svinstia modell värre. Under soffbordet tornade en driva av GAMLA MJÖLKPAKEEET och tomma ölburkar. Golvet var ungefär som att gå på en sandstrand. I köket fanns allt utom mat. Till exempel en gammal cykel sönderskruvad i tysen bitar. Eller förresten, det fanns mat. Antik sådan. I drivor. Man såg till exempel inte den vita färgen på spisen. Alls. Typ. Eller jo, om man hade grävt lite bakom diverse cykeldelar så kanske man hade hittat en liten vit sida. Han samlade dessutom på flingpaket, för han tänkte att han nån gång skulle göra en labyrint av dem i taket med plexiglas under, och så skulle han ha MÖSS SOM SKULLE BO I LABYRINTEN I TAKET PÅ HANS ÄCKLIGA HEEEEEM. (Han hade bott där i ett par år och förmodligen inte städat en enda gång.)
Jag har inget emot tama möss som husdjur. Om man inte har dem i en flingpaketslabyrint i taket i ett jätteäckligt hem. Well, detta var bara några av sajkogrejerna Smuts-J ägnade sig åt.
Sen har vi även historien med Smiskraggaren från föregående nyår. Mannen i ulvakläder som efter tolvslaget förvandlades från sofistikerad fracknisse till läderklädd smiskmaskin. Då gick Ozzy hem från festen. Ensam.
Men även i ickeflörtande sammanhang dyker sajkona upp i mitt liv. Eller kanske man ska säga sajkohändelserna? Som exempelvis återträffen med gamla klassen då en av de gamla kompisarna visar sig vara schizofren, börjar tala i tungor, slå ner folk i klassen och vilja sjunga sånger för oss i ylande tonart. Tragiskt och sorgligt. Och sajko. Bizarrt.
Senast idag fick jag mig en sajkosmäll igen. En polare som jag inte känner jättebra, och som jag kanske anar har nåt sajko som lurar runt hörnet som jag inte vill fråga om. (Ofullständig satsbyggnad, jag vet. förf.anm.) Han bodde på jobbet när vi lärde känna varandra. Säkert känsligt tänker Ozzy och frågar inte varför han bor på jobbet. Och inatt har jag fått mail på fejjan från honom. Han har tagit bort mig från sin friendlist, för att han inte vill att jag ska "hamna i trubbel".
Och nu sätter Ozzys analyspersonlighet igång. Vaddå hamna i trubbel? Säljer han knark? Har han ett vansinnigt svartsjukt ex som letar upp alla tjejer han har på fejjan och trubblar? Är han kriminell? Och framförallt: vad svarar man på det mailet? "Jaha. Så du är också sajko. Då förstår jag varför du vill vara kompis med mig, för jag samlar på såna." Ska jag över huvud taget bry mig om att svara? Ska jag bara glömma bort att denna människa finns? Vilket är svårt eftersom vi ses minst en gång i veckan. Ska jag säga att jag skiter i all din sajkohistoria, berätta inte? Men då kommer jag ju bara tro att han är djupt kriminell eller är gift med she-devil.
JAG SAMLAR PÅ SAJKOOOOON
i mitt liv. Låt mig giva eder ett antal exempel:
Smuts-J: En snubbe som jag dejtade som verkade vara något för mig. Ända tills jag hälsade på hemma hos honom. We're talking svinstia modell värre. Under soffbordet tornade en driva av GAMLA MJÖLKPAKEEET och tomma ölburkar. Golvet var ungefär som att gå på en sandstrand. I köket fanns allt utom mat. Till exempel en gammal cykel sönderskruvad i tysen bitar. Eller förresten, det fanns mat. Antik sådan. I drivor. Man såg till exempel inte den vita färgen på spisen. Alls. Typ. Eller jo, om man hade grävt lite bakom diverse cykeldelar så kanske man hade hittat en liten vit sida. Han samlade dessutom på flingpaket, för han tänkte att han nån gång skulle göra en labyrint av dem i taket med plexiglas under, och så skulle han ha MÖSS SOM SKULLE BO I LABYRINTEN I TAKET PÅ HANS ÄCKLIGA HEEEEEM. (Han hade bott där i ett par år och förmodligen inte städat en enda gång.)
Jag har inget emot tama möss som husdjur. Om man inte har dem i en flingpaketslabyrint i taket i ett jätteäckligt hem. Well, detta var bara några av sajkogrejerna Smuts-J ägnade sig åt.
Sen har vi även historien med Smiskraggaren från föregående nyår. Mannen i ulvakläder som efter tolvslaget förvandlades från sofistikerad fracknisse till läderklädd smiskmaskin. Då gick Ozzy hem från festen. Ensam.
Men även i ickeflörtande sammanhang dyker sajkona upp i mitt liv. Eller kanske man ska säga sajkohändelserna? Som exempelvis återträffen med gamla klassen då en av de gamla kompisarna visar sig vara schizofren, börjar tala i tungor, slå ner folk i klassen och vilja sjunga sånger för oss i ylande tonart. Tragiskt och sorgligt. Och sajko. Bizarrt.
Senast idag fick jag mig en sajkosmäll igen. En polare som jag inte känner jättebra, och som jag kanske anar har nåt sajko som lurar runt hörnet som jag inte vill fråga om. (Ofullständig satsbyggnad, jag vet. förf.anm.) Han bodde på jobbet när vi lärde känna varandra. Säkert känsligt tänker Ozzy och frågar inte varför han bor på jobbet. Och inatt har jag fått mail på fejjan från honom. Han har tagit bort mig från sin friendlist, för att han inte vill att jag ska "hamna i trubbel".
Och nu sätter Ozzys analyspersonlighet igång. Vaddå hamna i trubbel? Säljer han knark? Har han ett vansinnigt svartsjukt ex som letar upp alla tjejer han har på fejjan och trubblar? Är han kriminell? Och framförallt: vad svarar man på det mailet? "Jaha. Så du är också sajko. Då förstår jag varför du vill vara kompis med mig, för jag samlar på såna." Ska jag över huvud taget bry mig om att svara? Ska jag bara glömma bort att denna människa finns? Vilket är svårt eftersom vi ses minst en gång i veckan. Ska jag säga att jag skiter i all din sajkohistoria, berätta inte? Men då kommer jag ju bara tro att han är djupt kriminell eller är gift med she-devil.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
