Jag tänkte att jag skulle blogga om hur det är att magnetröntgas, men mitt uppe i allt ihopa så stör Jonas (nyfikna kan se honom i sitt esse på bild här i bloggen från nånstans kring nyårsafton som han var med och förgyllde) och börjar tjöta. (Hej Jonas, hoppas du förstår att det är ironi, humor och kärlek i föregående mening.) Det visar sig att han missat att jag har världens bästa blogg. Det har jag, hävdar jag, och fortsätter med att jag faktiskt har bloggat i flera år.
....
och det har jag verkligen visar det sig. Tittar. Jag har bloggat i fyra år. FYRA ÅR!!! Måste kolla vad jag skrev om för fyra år sen...
....
Den första mening jag möts av är..."Hur ska jag nu kunna toppa gårdagens bajsrapport?" Ah. Bajs. Ett ständigt återkommande tema i Mitt fantastiska liv. Såklart. Bajsa bör man, annars dör man. Kollar vilket mitt allra första inlägg är. Vilket visar sig inte vara det allra första, för vissa har, helt ologiskt, försvunnit. Åhå, Jakopps rörelsedetektor omnämns! Ack, den ljufva rörelsedetektorn som bringade oss så mycken lycka. Exempelvis då vaktmästaren skulle laga något i Jakopps rum och gick in, vilket gjorde att allt ljus tändes, datorns skärm vaknade och musik sattes igång. Eller då vi tittade på film och fick vifta var tionde minut för att skärmsläckaren gick igång när inget rörde sig i rummet. Mitt i spännande scen... tadaaa... vem är mördaren... NÄÄÄJ! VIFTA!
.....
Å andra sidan... Varför ska jag sitta här och citera när det bara är för dig, kära läsare, att scrolla ner och klicka på valfritt år och läsa loss?
tisdag, mars 31, 2009
måndag, mars 30, 2009
söndag, mars 29, 2009
Ozzy svarar på kulturfyran!
Fyra frågor från Kulturbloggen
1: Vilken bok läser du just nu?
Läser och läser... Det blir inte mycket läst just nu, men nån enstaka gång öppnar jag Herman Lindqvists "Napoleon".
2: Vilken skiva lyssnar du på just nu eller lyssnar du mest på för tillfället?
Ruth Brown - Rock 'n roll legend. Bra gammel 50-skit!
3: Vad är det roligaste du ser fram emot den närmaste tiden?
Att tävla i improvision song contest på lördag! Rajjjjdidajjjj. Och måndagsdansen, såklart. Vardagsfesten.
4: Vilken blogg läser du helst, just nu?
Hmmm... www.stellan.me läser jag ju varendaste dag eftersom det är brollans. Nära vänner och familj är roligast att bloggläsa. Jakoppp är tillbaka också, den kollas vareviga dag. Och såklart Riiiiim. Hon håller stilen. Stadigt.
Nu ska jag cykla. Sen ska jag dansa. Tjolahejj.
1: Vilken bok läser du just nu?
Läser och läser... Det blir inte mycket läst just nu, men nån enstaka gång öppnar jag Herman Lindqvists "Napoleon".
2: Vilken skiva lyssnar du på just nu eller lyssnar du mest på för tillfället?
Ruth Brown - Rock 'n roll legend. Bra gammel 50-skit!
3: Vad är det roligaste du ser fram emot den närmaste tiden?
Att tävla i improvision song contest på lördag! Rajjjjdidajjjj. Och måndagsdansen, såklart. Vardagsfesten.
4: Vilken blogg läser du helst, just nu?
Hmmm... www.stellan.me läser jag ju varendaste dag eftersom det är brollans. Nära vänner och familj är roligast att bloggläsa. Jakoppp är tillbaka också, den kollas vareviga dag. Och såklart Riiiiim. Hon håller stilen. Stadigt.
Nu ska jag cykla. Sen ska jag dansa. Tjolahejj.
fredag, mars 27, 2009
Hurra!
Jag älskar hyss i stadsmiljö! Dagens hyss: Någon har ställt ett piano på Järntorget och satt bokstäver på tangenterna. På pianot sitter en lapp; "Hur låter ditt favoritord?".
Humor! Hurra! Jag måste åka dit och spela mitt favoritord!! Uppenbarligen är ett av mina favoritord majonnäs för det är det som oftast kommer ur min mun när vi kör "rabbla ord som inte associerar med varandra" på impron. Varför gillar jag ordet majonnäs? För att det helt ologiskt stavas med två n!
Måste åka till Järntorget och spela majonnäs.
Nej. Det är inte 1 april idag.
Humor! Hurra! Jag måste åka dit och spela mitt favoritord!! Uppenbarligen är ett av mina favoritord majonnäs för det är det som oftast kommer ur min mun när vi kör "rabbla ord som inte associerar med varandra" på impron. Varför gillar jag ordet majonnäs? För att det helt ologiskt stavas med två n!
Måste åka till Järntorget och spela majonnäs.
Nej. Det är inte 1 april idag.
torsdag, mars 26, 2009
Den gyllene medelvägen
Idag frågade (som vanligt) någon "hur är läget?". Vad svarar man på det? Det är ju bra, jag är ganska glad och sådär. Men jag har ju tok-ont med jämna mellanrum. Och som den ickelögnare jag är (sjukligt ärlig. jobbar på det. vita lögner är bra och snälla och behövs ibland) så kan jag inte säga "bra!". Så jag drar den nu väl inövade harangen om att ja alltså jag har ju diskbråck och inflammation i höfterna och artros i knäna så att jag har ju ont som fan med jämna mellanrum. Fast bortsett från det så är det bra!
Dock var det skönt att dagens "hur är läget"-frågare inte kontrade med "ah... hoppas du blir frisk snart då", för då måste ju ärlighets-Ozzy svara "jaa hehehe... fast jag har ju haft det såhär i några år nu så... det är såhär liksom". Istället kontrade dagens "hur är läget"-frågare med att berätta om en situation på jobbet hon ofta hamnar i (som jag nu har förträngt, sham on me, dålig lyssning där...) och sa att hon brukade svara "i genomsnitt bra!".
Ah! Vilken lösning! Ett kortfattat enkelt svar som räddar mig från långa utläggningar om sjukdomsbild, hur länge har jag haft det då, hoppas det blir bättre snart, stackars stackars osv.
I genomsnitt bra. Är det faktiskt. För en del är riktigt jäkla bajsigt, men en del är riktigt jäkla bra också.
Hurra!
Dock var det skönt att dagens "hur är läget"-frågare inte kontrade med "ah... hoppas du blir frisk snart då", för då måste ju ärlighets-Ozzy svara "jaa hehehe... fast jag har ju haft det såhär i några år nu så... det är såhär liksom". Istället kontrade dagens "hur är läget"-frågare med att berätta om en situation på jobbet hon ofta hamnar i (som jag nu har förträngt, sham on me, dålig lyssning där...) och sa att hon brukade svara "i genomsnitt bra!".
Ah! Vilken lösning! Ett kortfattat enkelt svar som räddar mig från långa utläggningar om sjukdomsbild, hur länge har jag haft det då, hoppas det blir bättre snart, stackars stackars osv.
I genomsnitt bra. Är det faktiskt. För en del är riktigt jäkla bajsigt, men en del är riktigt jäkla bra också.
Hurra!
tisdag, mars 24, 2009
Omstart!
Nä, nu har jag i fyra veckors tid grötat ner mig i att ha ont, vara deppad över att jag har ont, skita i skolan och skita i mig själv. Men nu får det vara nock! Så idag är stora omstartsdagen!
1) Starta om viktminskningsprojektet (check!)
2) Göra färdigt hemskrivningen som skulle vara klar för fyra veckor sedan.
3) Börja med c-uppsatsen. (halvcheck, har mailat ett pm i alla fall. Skulle vara inne igår.)
4) Städa upp hemmet som har förfallit. (hmmm... hur ska jag hinna med det samtidigt som jag måste laga hälsosam mat och plugga?)
Ligger just nu och laddar inför att ta tag i hemskrivningen genom att slösurfa. Hittills har jag slösurfat i två timmar. Hejja mig. Resultat? Ont i ryggen.
Det här med att vara ordentlig, skötasam och hälsosam är verkligen verkligen verkligen verkligen verkligen verkligen verkligen verkligen verkligen svårt när man har ont. Men nu ska jag fantamej försöka slåss mot mig själv och min egen smärtgräns. Måste lära mig leva med skiten. Tuuuuur att det finns sjukt roliga inslag i livet som man bara blir helt knarkad av, typ gårdagens tokdans och kvällens repetition inför årets upplaga av Improvision song contest! Å fy faaaan vad rooooliiiiigt!
Här kan du se ett klipp från förra årets upplaga för övrigt. Gissa vem som är jag?
1) Starta om viktminskningsprojektet (check!)
2) Göra färdigt hemskrivningen som skulle vara klar för fyra veckor sedan.
3) Börja med c-uppsatsen. (halvcheck, har mailat ett pm i alla fall. Skulle vara inne igår.)
4) Städa upp hemmet som har förfallit. (hmmm... hur ska jag hinna med det samtidigt som jag måste laga hälsosam mat och plugga?)
Ligger just nu och laddar inför att ta tag i hemskrivningen genom att slösurfa. Hittills har jag slösurfat i två timmar. Hejja mig. Resultat? Ont i ryggen.
Det här med att vara ordentlig, skötasam och hälsosam är verkligen verkligen verkligen verkligen verkligen verkligen verkligen verkligen verkligen svårt när man har ont. Men nu ska jag fantamej försöka slåss mot mig själv och min egen smärtgräns. Måste lära mig leva med skiten. Tuuuuur att det finns sjukt roliga inslag i livet som man bara blir helt knarkad av, typ gårdagens tokdans och kvällens repetition inför årets upplaga av Improvision song contest! Å fy faaaan vad rooooliiiiigt!
Här kan du se ett klipp från förra årets upplaga för övrigt. Gissa vem som är jag?
måndag, mars 23, 2009
Nu öser jag ur mig lite skit
Såhär har jag det en gång i veckan.
Klä av dig. Sätt dig på en obekväm brits, så kommer strax en kvinna som inte lyssnar på dig och sticker in ett gäng nålar i dig. Varje nål känns ungefär som att lägga handen på en kokhet spisplatta. Varsågod och lägg dig ner på den obekväma britsen. Nu ska du ligga blickstilla i 30 minuter. Går bra om man är hel och har en kropp som inte gör ont. Har man diskbråck så är varje sekund en plåga. Efter en kvart skriker kroppen efter att få röra på sig. Men då har man en kvart kvar. Om man har tur. För oftast så glömmer kvinnan bort dig så du får ligga längre, ibland trekvart. I ren och skär plåga, ren och skär panik. Du vet inte vad klockan är, du vet inte hur lång tid det är kvar, och varje muskel skriker efter rörelse. Du är dessutom galet kissnödig men kan inte gå och kissa.
Oftast börjar du gråta också, för du känner dig så otroligt utelämnad där du ligger, halvnaken med kroppen full av nålar, maktlös.
Jag måste nog ta ett snack med den där sjukgymnasten. Känner noll förtroende för henne, noll trygghet. Ingen bra grund för ett gott läkande.
Klä av dig. Sätt dig på en obekväm brits, så kommer strax en kvinna som inte lyssnar på dig och sticker in ett gäng nålar i dig. Varje nål känns ungefär som att lägga handen på en kokhet spisplatta. Varsågod och lägg dig ner på den obekväma britsen. Nu ska du ligga blickstilla i 30 minuter. Går bra om man är hel och har en kropp som inte gör ont. Har man diskbråck så är varje sekund en plåga. Efter en kvart skriker kroppen efter att få röra på sig. Men då har man en kvart kvar. Om man har tur. För oftast så glömmer kvinnan bort dig så du får ligga längre, ibland trekvart. I ren och skär plåga, ren och skär panik. Du vet inte vad klockan är, du vet inte hur lång tid det är kvar, och varje muskel skriker efter rörelse. Du är dessutom galet kissnödig men kan inte gå och kissa.
Oftast börjar du gråta också, för du känner dig så otroligt utelämnad där du ligger, halvnaken med kroppen full av nålar, maktlös.
Jag måste nog ta ett snack med den där sjukgymnasten. Känner noll förtroende för henne, noll trygghet. Ingen bra grund för ett gott läkande.
söndag, mars 22, 2009
Å no har vi Åzziii som ska sjunga en väldi toff wajsnäjkslåt hääär
Denna länk riktar sig till mina gamla karaokeräv-vänner som kikar in här med jämna mellanrum. Smultron, Tant Johanna, Jakopp, Rimchan... This one is for you.
Sjung karaoke online
Sjung karaoke online
lördag, mars 21, 2009
For jazznerds only
Med risk för kölhalning!!!! Vad är grejen med Ella???
På dansen är det väldans mycket tjöt om Ella Fitzgerald. Ella was the queen of swing. Ella var en swingin' dame oh yeah. Ella rules.
Gör hon??
Sist jag var dj på dansen insåg jag att jag inte spelat någon Ella, så jag letade igenom min dj-mapp för att slänga in lite Ella och hittade... tre låtar som jag inte gillar. Hur många Ella-låtar har jag i datorn? Kanske... tyysen? Hrrrrmm jag måste ha missat nåt tänker jag och börjar lyssna igenom. Efter sisådär sju skivor börjar jag tröttna. Vad är det för trök-jazz???
Hmmm... måste ha missat nåt. På med Spotify. Söker på Ella Fitzgerald. Och får... 2461 träffar!!!!! Hur produktiv kan en människa vara under en livstid? Är hon galen? Hade hon nån hals kvar när hon dog? Ja, här måste ju defenitivt finnas nåt för Ozzy.
Spottifajja spottifajja... Hittills har jag hittat... en. Sing song swing. Oh yeah. Men nu måste jag klicka på nästa... och nästa... och nästa...
Nää. Tacka vettja Chick webb och Harry James.
På dansen är det väldans mycket tjöt om Ella Fitzgerald. Ella was the queen of swing. Ella var en swingin' dame oh yeah. Ella rules.
Gör hon??
Sist jag var dj på dansen insåg jag att jag inte spelat någon Ella, så jag letade igenom min dj-mapp för att slänga in lite Ella och hittade... tre låtar som jag inte gillar. Hur många Ella-låtar har jag i datorn? Kanske... tyysen? Hrrrrmm jag måste ha missat nåt tänker jag och börjar lyssna igenom. Efter sisådär sju skivor börjar jag tröttna. Vad är det för trök-jazz???
Hmmm... måste ha missat nåt. På med Spotify. Söker på Ella Fitzgerald. Och får... 2461 träffar!!!!! Hur produktiv kan en människa vara under en livstid? Är hon galen? Hade hon nån hals kvar när hon dog? Ja, här måste ju defenitivt finnas nåt för Ozzy.
Spottifajja spottifajja... Hittills har jag hittat... en. Sing song swing. Oh yeah. Men nu måste jag klicka på nästa... och nästa... och nästa...
Nää. Tacka vettja Chick webb och Harry James.
fredag, mars 20, 2009
Säng säng säng
ÄNTLIGEN fick jag sova ut. 11 timmar. Det är tydligen vad jag behöver för att vara utvilad just nu.
Trodde jag. En timme i vaket tillstånd och jag är toktrött igen.
Jag är som en spädbarnsförälder. Utan spädbarn.
Trodde jag. En timme i vaket tillstånd och jag är toktrött igen.
Jag är som en spädbarnsförälder. Utan spädbarn.
torsdag, mars 19, 2009
Vad gör de nuförtiden, varför hör de aldrig av sig?
Vad pysslar alla de där drömmarna med nuförtiden? De som liksom jag började teaterlinjen 1995 med drömmar om att spela på Broadway, med Ingemar Bergman, på stadsteatrar, på operor, i filmer?
När jag gick på teaterskolan sade lärarna om och om igen att "ytterst ytterst få av er, kanske ingen, kommer att arbeta inom teater/showvärlden om tio år, det krävs otroligt mycket för att klara sig i den här branschen!". Jo, vi vet. Men vi har vad det krävs! Eller?
Titta på Micke till exempel, han gör sånt här nuförtiden. Fast han var nog å andra sidan den ende som inte hade tyngre ambitioner. Han jobbar med precis det han vill, och ville då, när han samtidigt som teaterstudierna knäckte extra som räka i Nordstan.
Henke gör sånt här. Klockrent. Fan vad jag vill se honom live.
Oj, titta, Micke R finns på IMDb!
Hanna har väl ingen missat? Men kanske har du missat att hon gjort sjukt mycket musikaler, varit med i melodifestivalen och var den av oss som jag personligen kände mig övertygad om skulle lyckas slå sig fram i nöjesbranschen.
Skåd-Henke sjöng fantastiskt på alla fester och sjunger fortfarande. Köp hans skiva!
Killen i vitt som vinkar i slutet av den här reklamfilmen tyckte redan då att teater och body building var ungefär samma sak.
En hel hoper av oss hamnade på Lerbäcks teater. Till exempel underbare Ulrik. Ah, Ulrik... vad han förgyllde dagen! Fantastisk människa!
En hel drös av oss har blivit lärare, psykologer, kockar... Lisa är producent på Angeredsteatern. En annan Lisa gör något diffust vaktigt bland annat på Hultsfredsfestivalen.
Och jag då? Jag blev visst en skolkande lärarstudent som ägnar all min tid åt dans och improvisationsteater.
När jag gick på teaterskolan sade lärarna om och om igen att "ytterst ytterst få av er, kanske ingen, kommer att arbeta inom teater/showvärlden om tio år, det krävs otroligt mycket för att klara sig i den här branschen!". Jo, vi vet. Men vi har vad det krävs! Eller?
Titta på Micke till exempel, han gör sånt här nuförtiden. Fast han var nog å andra sidan den ende som inte hade tyngre ambitioner. Han jobbar med precis det han vill, och ville då, när han samtidigt som teaterstudierna knäckte extra som räka i Nordstan.
Henke gör sånt här. Klockrent. Fan vad jag vill se honom live.
Oj, titta, Micke R finns på IMDb!
Hanna har väl ingen missat? Men kanske har du missat att hon gjort sjukt mycket musikaler, varit med i melodifestivalen och var den av oss som jag personligen kände mig övertygad om skulle lyckas slå sig fram i nöjesbranschen.
Skåd-Henke sjöng fantastiskt på alla fester och sjunger fortfarande. Köp hans skiva!
Killen i vitt som vinkar i slutet av den här reklamfilmen tyckte redan då att teater och body building var ungefär samma sak.
En hel hoper av oss hamnade på Lerbäcks teater. Till exempel underbare Ulrik. Ah, Ulrik... vad han förgyllde dagen! Fantastisk människa!
En hel drös av oss har blivit lärare, psykologer, kockar... Lisa är producent på Angeredsteatern. En annan Lisa gör något diffust vaktigt bland annat på Hultsfredsfestivalen.
Och jag då? Jag blev visst en skolkande lärarstudent som ägnar all min tid åt dans och improvisationsteater.
onsdag, mars 18, 2009
Jag slappar och bloggar med en timmes mellanrum
Storstädat i länkarna! Och i klassisk Ozzy-stil så innebär städning att knö in mer skit än vad som redan fanns. Så nu kan ni klicka er in på brollans nya privata blogg, Tant Johannas partyblogg och det här nya fyndet: Henrik Gustafsson. Denne man har alltid varit så jävla arg, och är det fortfarande. På ett mycket humoristiskt sätt. Mitt senaste favoritinlägg handlade om hur han frågade sig själv "hur korkad är man om man skaffar barn??!!". (Svaret blev såklart "för att det är värt det".)
Henke var länge en totalt bortglömd man i Ozzys liv. Vi gick på teaterskolan samtidigt och bodde i samma korridor. En korridor som ofta förgylldes av Henkes ilskna utrop. En skojig (men då ganska pinsam) incident var när min dåvarande styvfar, en tvättäkta bonne som var (är) ovan vid det mesta som inte finns på landet. Vid ett tillfälle skulle han ringa till mig när jag bodde i studentkorridor på teaterskolan. En allmän telefon dit samtal till alla boende i korridoren kom. Och eftersom Henke bodde precis bredvid luren var det ofta han som svarade.
Så en dag ringde Ozzys styvfar, som uppenbarligen var helt ovetandes om att Ozzy bodde i korridor. Henke svarade, förmodligen "Hilton, det är Henke". (Hilton kallade vi vårt hus, det nyaste och fräschaste av alla). Klick. Styvfar la på luren, för han trodde ju att han kommit till Hilton. Hotell Hilton. Byggt av Paris Hiltons far. Eller nåt. Styvfar slår samma nummer igen. Henke svarar "Hilton, det är Henke". Tyst i luren. Henke: "Hallå? Hallååå!!!"
Mycket irriterad över att ingen svarar på andra sidan änden får Henke nog och säger bitskt, på klingande Värmländska
"Men suuug kuuuk då för hälvätä!" och lägger på luren.
Detta har jag skrattat åt i... hmm... räkna... 12 års tid nu. För det var 12 år sedan vi kände varandra Henke och jag. Men... vad vore livet utan Facebook? Och vad vore livet utan Henkes bitska blogg?
Henke var länge en totalt bortglömd man i Ozzys liv. Vi gick på teaterskolan samtidigt och bodde i samma korridor. En korridor som ofta förgylldes av Henkes ilskna utrop. En skojig (men då ganska pinsam) incident var när min dåvarande styvfar, en tvättäkta bonne som var (är) ovan vid det mesta som inte finns på landet. Vid ett tillfälle skulle han ringa till mig när jag bodde i studentkorridor på teaterskolan. En allmän telefon dit samtal till alla boende i korridoren kom. Och eftersom Henke bodde precis bredvid luren var det ofta han som svarade.
Så en dag ringde Ozzys styvfar, som uppenbarligen var helt ovetandes om att Ozzy bodde i korridor. Henke svarade, förmodligen "Hilton, det är Henke". (Hilton kallade vi vårt hus, det nyaste och fräschaste av alla). Klick. Styvfar la på luren, för han trodde ju att han kommit till Hilton. Hotell Hilton. Byggt av Paris Hiltons far. Eller nåt. Styvfar slår samma nummer igen. Henke svarar "Hilton, det är Henke". Tyst i luren. Henke: "Hallå? Hallååå!!!"
Mycket irriterad över att ingen svarar på andra sidan änden får Henke nog och säger bitskt, på klingande Värmländska
"Men suuug kuuuk då för hälvätä!" och lägger på luren.
Detta har jag skrattat åt i... hmm... räkna... 12 års tid nu. För det var 12 år sedan vi kände varandra Henke och jag. Men... vad vore livet utan Facebook? Och vad vore livet utan Henkes bitska blogg?
Ett skitlångt inlägg om att vara ny sådeså
Min lilla snokande vän (som numera även är skjuts-vän och vän rent allmänt) började nytt jobb i tisdags. Hoppas det gick bra. Hon var nervös som fan. Och vem är inte nervös första dagen på ett nytt jobb?
Det där med att vara ny är ingen höjdare, i alla fall inte i Ozzys värld. Första dagen på nytt jobb går man bredvid som en mes, känner sig tafflig och valhänt, vet inte var toan finns, när det är rast, hur saker ska göras... Första dagen i diverse skolor är också i en klass för sig. Dagen då jag skulle börja mitt livs första riktiga teaterutbildning höll jag till exempel på att köra ihjäl mig och Marina i ren nervositet och sinnesslöhet. (Fast det minns inte hon. Men ändå.) Första dan på lärarprogrammet höll jag halva dan krampaktigt i min enda vän, kaffekoppen.
Men efter ett tag känner man sig hemma, och så småningom kan man nästan känna sig som en del av inventariet på ett ställe. Så känner jag mig på dansen. Dansen är den egentliga orsaken till att detta inlägg över huvud taget skrivs. För på lördag är det Duke's place igen, och plötsligt kastades jag i minnet tillbaks till första gången jag var på en liknande danstillställning.
Första terminen var jag en nervös danshoppa som kände (troligen med rätta) att de däringa socialdanserna, det var nog inget för mig än så länge. Jag kunde ju nästan ingenting. Men så kom lägret Swingin' spring, dit folk från hela Sverige, och världen, kommer och dansar på. Det kan man ju inte missa. Så på fredagskvällen provade jag kanske hundra outfits (vad fan kan man dansa socialt i? jag kan ju inte ha träningskläder!!) tills jag hittade något som jag var nöjd med, och vevade iväg på cykeln för att möta Tramsebyxan (fler inlägg om denne man hittas i bloggen för två år sedan) som skulle sällskapa mig till dansen. Jag skulle ALDRIG ALDRIG ALDRIG ha vågat gå själv.
Jag tror jag dansade med tre olika personer på hela kvällen, resten stod jag runt kanterna, nervös, och pratade med lite folk jag träffat på kursen och hängde som ett klister på Johanna (numera världsmästare i lindy hop), en av orsakerna till att jag började dansa. Dagen därpå var det stor fest på Valand, och jag harvade mig dit. Återigen, skitnervös, stod runt kanterna, och när Jump session uppträdde blev jag helt fascinerad och hade ingen aning om att jag ett drygt år senare skulle bli nära vän med en av dansarna (Ellen på Retro deluxe har ni hört talas om förr va??) och flänga land och rike runt med henne och sälja retrogrejer.
Men vad jag minst av allt hade en aning om där jag stod, en nervös snärta i ett hörn, en nervös snärta som aldrig i hela sitt liv skulle våga bjuda upp den och den och den (det har jag gjort nu) var att jag några år senare skulle ha ett hundratal danskompisar, dj'a på danserna och bli betraktad som en av inventarierna, en av de som folk inte vågar dansa med (hallå, det vågar ni visst det! jag är sketasnäll!), en av de som man frågar om vem man pratar med om man vill fråga det där eller var det finns mera toapapper. Det trodde jag aldrig. Jag trodde jag skulle dansa ett år och sen kunna allt om lindy hop. (HAHAHA the irony! Jag har dansat i drygt två nu och kan ingenting! Jo ok då, lite kan jag, men jag vet också hur sjuuuuuuuuukt mycket jag har kvar att lära.) Jag trodde defenitivt inte att jag skulle våga gå på danser utan sällskap. (Vad ska man med sällskap till när man känner alla som är där?)
Men mest av allt så trodde jag nog inte att jag skulle börja se Duke's place som ett av de dansevenemang som man kanske kan undvara. Jag är ledsen, kära Duke's-fixare. Förläng evenemanget till två och sluta ha storband som spelar. Anlita de grymma kvintetter, sextetter and you name it som finns istället.
Men det är klart jag kommer! Än så länge missar jag inte ett Duke's frivilligt.
Det där med att vara ny är ingen höjdare, i alla fall inte i Ozzys värld. Första dagen på nytt jobb går man bredvid som en mes, känner sig tafflig och valhänt, vet inte var toan finns, när det är rast, hur saker ska göras... Första dagen i diverse skolor är också i en klass för sig. Dagen då jag skulle börja mitt livs första riktiga teaterutbildning höll jag till exempel på att köra ihjäl mig och Marina i ren nervositet och sinnesslöhet. (Fast det minns inte hon. Men ändå.) Första dan på lärarprogrammet höll jag halva dan krampaktigt i min enda vän, kaffekoppen.
Men efter ett tag känner man sig hemma, och så småningom kan man nästan känna sig som en del av inventariet på ett ställe. Så känner jag mig på dansen. Dansen är den egentliga orsaken till att detta inlägg över huvud taget skrivs. För på lördag är det Duke's place igen, och plötsligt kastades jag i minnet tillbaks till första gången jag var på en liknande danstillställning.
Första terminen var jag en nervös danshoppa som kände (troligen med rätta) att de däringa socialdanserna, det var nog inget för mig än så länge. Jag kunde ju nästan ingenting. Men så kom lägret Swingin' spring, dit folk från hela Sverige, och världen, kommer och dansar på. Det kan man ju inte missa. Så på fredagskvällen provade jag kanske hundra outfits (vad fan kan man dansa socialt i? jag kan ju inte ha träningskläder!!) tills jag hittade något som jag var nöjd med, och vevade iväg på cykeln för att möta Tramsebyxan (fler inlägg om denne man hittas i bloggen för två år sedan) som skulle sällskapa mig till dansen. Jag skulle ALDRIG ALDRIG ALDRIG ha vågat gå själv.
Jag tror jag dansade med tre olika personer på hela kvällen, resten stod jag runt kanterna, nervös, och pratade med lite folk jag träffat på kursen och hängde som ett klister på Johanna (numera världsmästare i lindy hop), en av orsakerna till att jag började dansa. Dagen därpå var det stor fest på Valand, och jag harvade mig dit. Återigen, skitnervös, stod runt kanterna, och när Jump session uppträdde blev jag helt fascinerad och hade ingen aning om att jag ett drygt år senare skulle bli nära vän med en av dansarna (Ellen på Retro deluxe har ni hört talas om förr va??) och flänga land och rike runt med henne och sälja retrogrejer.
Men vad jag minst av allt hade en aning om där jag stod, en nervös snärta i ett hörn, en nervös snärta som aldrig i hela sitt liv skulle våga bjuda upp den och den och den (det har jag gjort nu) var att jag några år senare skulle ha ett hundratal danskompisar, dj'a på danserna och bli betraktad som en av inventarierna, en av de som folk inte vågar dansa med (hallå, det vågar ni visst det! jag är sketasnäll!), en av de som man frågar om vem man pratar med om man vill fråga det där eller var det finns mera toapapper. Det trodde jag aldrig. Jag trodde jag skulle dansa ett år och sen kunna allt om lindy hop. (HAHAHA the irony! Jag har dansat i drygt två nu och kan ingenting! Jo ok då, lite kan jag, men jag vet också hur sjuuuuuuuuukt mycket jag har kvar att lära.) Jag trodde defenitivt inte att jag skulle våga gå på danser utan sällskap. (Vad ska man med sällskap till när man känner alla som är där?)
Men mest av allt så trodde jag nog inte att jag skulle börja se Duke's place som ett av de dansevenemang som man kanske kan undvara. Jag är ledsen, kära Duke's-fixare. Förläng evenemanget till två och sluta ha storband som spelar. Anlita de grymma kvintetter, sextetter and you name it som finns istället.
Men det är klart jag kommer! Än så länge missar jag inte ett Duke's frivilligt.
måndag, mars 16, 2009
Fula gubbar i word - boken som aldrig blev mer än en feltryckt skräpskit som bättre brukas som dasspapper?
Eftersom det gått en månad sen vulkan.se (världens sämsta företag) skickade mig en helt uppåt väggarna felaktig bok för korrekturläsning (en bok som skulle varit klar tidigt i december) och jag mycket pedagogiskt och metodiskt beskrev alla felaktigheter och mailade tillbaka och Peter på vulkan.se (världens sämsta företag) svarade vad bra då skickar vi den till tryckeriet och nu har vi tappat tråden här känner jag.
Det var alltså en månad sen Peter sa nu trycker vi. Och sen dess... tystnad. Så jag mailar i förra veckan och säger hrrm hrrm hur går det med min bok? Jodå, den är klar för tryck, bara du godkänner omslaget så trycker vi! MEN HALLÅ DU SA JU NU TRYCKER VI DEN FÖR EN MÅNAD SEEEEN! Jävla pucko. Och varför har du inte mailat mig och sagt att jag ska godkänna omslaget? Jävla pucko. Är det så att du bara har glömt bort mig och inte kan erkänna det jävla pucko? Så jag mailar och säger JAAAA JAG GODKÄNNER TRYCK BOKEN (NU FÖR I HELVETE DITT SEGA JÄVLA PUCKO!!! vill jag tillägga, men vill inte försitta mina chanser till 29 gratis böcker så jag lägger band på mig och öser ur skiten i bloggen istället). Och sen går det några dagar. Och... så får jag ett mail till där Peter ber mig ta en sista koll på en pdf-version av boken för att kontrollera att allt är korrekt.
ANSTÄLLER VULKAN.SE BARA ANALFABETER???????? DET ÄR FEEEEL! FEL FEL FEL FEL FEL! för att citera Brasse. (Tycker hon ja. Och tycker alla. Vulkan.se är FEL FEL FEL FEL FEL!) Illustrationerna är fortfarande på fel sida. Texten börjar olika högt upp. Och jag blir så trött och... SÅ JÄVLA FÖRBANNAD SÅ JAG VILL BOMBSPRÄNGSKJUTAPANGBOMKRASCHA SÖNDER HELA JÄVLA VULKAN.SE (världens sämsta företag) men för att inte försitta min chans till 29 gratis böcker så lägger jag band på mig och svarar "Suck... Nä det är fel. Till exempel så är detta och detta fortfarande fel. Och jag som förklarade så jävla pedagogiskt och tydligt. Vet inte riktigt vad jag ska göra nu, ska jag skriva samma saker igen? Gå igenom sida för sida? Eller inse att det inte kommer bli nån bok?"
Eller också mailar jag Linda Skugge och Sigge Eklund och berättar om vilka sopor de anställer.
Det var alltså en månad sen Peter sa nu trycker vi. Och sen dess... tystnad. Så jag mailar i förra veckan och säger hrrm hrrm hur går det med min bok? Jodå, den är klar för tryck, bara du godkänner omslaget så trycker vi! MEN HALLÅ DU SA JU NU TRYCKER VI DEN FÖR EN MÅNAD SEEEEN! Jävla pucko. Och varför har du inte mailat mig och sagt att jag ska godkänna omslaget? Jävla pucko. Är det så att du bara har glömt bort mig och inte kan erkänna det jävla pucko? Så jag mailar och säger JAAAA JAG GODKÄNNER TRYCK BOKEN (NU FÖR I HELVETE DITT SEGA JÄVLA PUCKO!!! vill jag tillägga, men vill inte försitta mina chanser till 29 gratis böcker så jag lägger band på mig och öser ur skiten i bloggen istället). Och sen går det några dagar. Och... så får jag ett mail till där Peter ber mig ta en sista koll på en pdf-version av boken för att kontrollera att allt är korrekt.
ANSTÄLLER VULKAN.SE BARA ANALFABETER???????? DET ÄR FEEEEL! FEL FEL FEL FEL FEL! för att citera Brasse. (Tycker hon ja. Och tycker alla. Vulkan.se är FEL FEL FEL FEL FEL!) Illustrationerna är fortfarande på fel sida. Texten börjar olika högt upp. Och jag blir så trött och... SÅ JÄVLA FÖRBANNAD SÅ JAG VILL BOMBSPRÄNGSKJUTAPANGBOMKRASCHA SÖNDER HELA JÄVLA VULKAN.SE (världens sämsta företag) men för att inte försitta min chans till 29 gratis böcker så lägger jag band på mig och svarar "Suck... Nä det är fel. Till exempel så är detta och detta fortfarande fel. Och jag som förklarade så jävla pedagogiskt och tydligt. Vet inte riktigt vad jag ska göra nu, ska jag skriva samma saker igen? Gå igenom sida för sida? Eller inse att det inte kommer bli nån bok?"
Eller också mailar jag Linda Skugge och Sigge Eklund och berättar om vilka sopor de anställer.
lördag, mars 14, 2009
Where the hell is Matt?
Om man känner sig deppig nån dag så finns det en jättebra medicin. Det här klippet. Jag brukar inte lägga in youtubeklipp, och du har säkert redan sett detta, men shit. Jag ÄLSKAR VÄRLDEN NÄR FOLK FÅR BETALT FÖR ATT GÖRA SÅNT HÄR!!!!
Snubben gjorde en första film själv, blev youtubekändis och pank på kuppen, blev uppringd av ett företag som sponsrade mer resor. Så nu lever han på att åka runt i världen och fuldansa.
Fy fan va världen är skojig!
Snubben gjorde en första film själv, blev youtubekändis och pank på kuppen, blev uppringd av ett företag som sponsrade mer resor. Så nu lever han på att åka runt i världen och fuldansa.
Fy fan va världen är skojig!
fredag, mars 13, 2009
Coke it is?
På Lidl:s tv-reklam den här veckan meddelar de att man kan köpa 12 liter Cola för 66 kronor.
12 LITER!!!! VEM KÖPER 12 LITER COLA?? KÖPER FOLK 12 LITER COLA?? HAR FOLK FEST ELLER??
12 l Cola. Snacka om att vara fast i ett beroende.
TOLV!
LITER!
COLA!!
Snälla människor. Sluta dricka läsk. Och framförallt Coca Cola. Vet ni vad som händer om man släpper ner en bit rått kött i Cola? Det skrumpnar ihop och blir brunt. Tänk då hur det ser ut i din mage när du dricker skiten.
Ha ett trevligt fredagsmys! MOahahahahahahaha
12 LITER!!!! VEM KÖPER 12 LITER COLA?? KÖPER FOLK 12 LITER COLA?? HAR FOLK FEST ELLER??
12 l Cola. Snacka om att vara fast i ett beroende.
TOLV!
LITER!
COLA!!
Snälla människor. Sluta dricka läsk. Och framförallt Coca Cola. Vet ni vad som händer om man släpper ner en bit rått kött i Cola? Det skrumpnar ihop och blir brunt. Tänk då hur det ser ut i din mage när du dricker skiten.
Ha ett trevligt fredagsmys! MOahahahahahahaha
Jag - en pundare
Ser på nyheterna att Sveriges kanske någonsin största polishaffning har gjorts. En knarkhärva. Drogen som har sålts är... Tramadol... Meeeen... vänta nu... det var ju det jag fick när jag fick diskbråck! Och... det jag uppenbarligen var helt stenad på när jag åkte min lilla vedervärdiga kräkresa mellan Jönköping och Göteborg!
Jaha. Ozzy har knarkat. Ozzy som alltid varit en så ordentlig o-knarkande flicka. Jag fattar inte. Kan man ge en patient jätteknarkiga grejer utan att tala om det för henne?
Jaha, så folk har gjort en buisness av att sälja Tramadol. Vem fasen vill knapra Tramadol?? Man blir ju bara yr och kräksjuk och trött av dem! Blir man sån av allt knark? Såg en dokumentär i onsdags kväll där en tjej testade hur pundig hon kunde bli på en månad i Amsterdam. Hon blev också yr, illamående och fick megaångest när hon testade första gången. Fast hon knarkade för mycket första gången. Sen lärde hon sig. Jaha, så man kanske ska småknapra lite då? Fast maxdos var ju vad som krävdes för att få bort smärtan...
Men vänta nu... jag har nog några packar liggandes nånstans! Eftersom jag blev så jäkla sjuk av dem så åt jag ju aldrig upp dem!
Knark, anyone?
Jaha. Ozzy har knarkat. Ozzy som alltid varit en så ordentlig o-knarkande flicka. Jag fattar inte. Kan man ge en patient jätteknarkiga grejer utan att tala om det för henne?
Jaha, så folk har gjort en buisness av att sälja Tramadol. Vem fasen vill knapra Tramadol?? Man blir ju bara yr och kräksjuk och trött av dem! Blir man sån av allt knark? Såg en dokumentär i onsdags kväll där en tjej testade hur pundig hon kunde bli på en månad i Amsterdam. Hon blev också yr, illamående och fick megaångest när hon testade första gången. Fast hon knarkade för mycket första gången. Sen lärde hon sig. Jaha, så man kanske ska småknapra lite då? Fast maxdos var ju vad som krävdes för att få bort smärtan...
Men vänta nu... jag har nog några packar liggandes nånstans! Eftersom jag blev så jäkla sjuk av dem så åt jag ju aldrig upp dem!
Knark, anyone?
torsdag, mars 12, 2009
Den förfärliga ungdomen
Jag ber om ursäkt för mitt veckolånga frånfälle i bloggen. Jag har varit fullt upptagen med att deppa, jobba och ha ont. MEN, I'm back!
----------------------
Man vet att man har blivit gammal när man ser det här på tv och förfäras över ungdomens klädsel:
Vad har hon på sig? Strumpbyxor? Bara?
Även när jag gör praktik förfäras jag av ungdomens klädsel. Man ser ju rumpan!
Bah. Hinner inte blogga klart om det här. Måste städa innan mamma kommer. Jag är visst lite ungdom fortfarande jag också.
----------------------
Man vet att man har blivit gammal när man ser det här på tv och förfäras över ungdomens klädsel:
Vad har hon på sig? Strumpbyxor? Bara?
Även när jag gör praktik förfäras jag av ungdomens klädsel. Man ser ju rumpan!
Bah. Hinner inte blogga klart om det här. Måste städa innan mamma kommer. Jag är visst lite ungdom fortfarande jag också.
torsdag, mars 05, 2009
The mask
Helt korkat och omotiverat skiter jag i sjukgymnastiken idag och stannar hemma. Skyller på att jag har ont. Eller nåt. Höfterna har börjat freestyla loss med major smärta igen också och jag måste tvätta. Så det blir dagens projekt. Tvätta. Kanske städa lite. Kanske prata lite skit i luren med Marina. Hurra för daglig kontakt! Vi ringer nästan varenda dag nu och säger "häj va gör du?" "jag matar mitt barn, va gör du?" "jag åker spårvagn" och såna livsviktiga saker.
Gör mig en kopp kaffe och försöker njuta av dagens blogginlägg. Brollans nya blogg tycker uppenbarligen inte om min dator, men kanske din! (Nån dag ska jag orka lägga in länk också brooor.) Rims gamla vanliga blogg älskar dock som vanligt min dator och ger mig ett bildinlägg om japaner som åker morgontåg. Rim undrar var kvinnorna på bilden är. Jag undrar över att 75% av männen på bilden bär mask för munnen, som på den gamla goda SARS-tiden. Är det så att masken blivit socialt accepterad i Tokyo?
Så koko och olikt här tänker Ozzy. Sen tänker hon... hoppas det blir ok med mask i Sverige också. För är det någon gång man blir sjuk så är det när man åker spårvagn. Har hon märkt nu när hon flyttat till spårvagnsdelen av Göteborg och för första gången i sitt liv alltid har månadskort. Fy faen vad folk hostar och snorar på vagnen! Ibland sitter man helt omringad av snor och host och flås flås rakt i nacken med bacillerna. Försynt halar man upp scarfen/halsduken/sjalen och hoppas på det bästa.
Men tänk om man hade en liten mask i väskan att hala fram vid behov? Inte nån ful vit Japansk variant. Pimp my mask!
Det är bara synd att man får lite Hannibal Lecter-feeling av masken.
Gör mig en kopp kaffe och försöker njuta av dagens blogginlägg. Brollans nya blogg tycker uppenbarligen inte om min dator, men kanske din! (Nån dag ska jag orka lägga in länk också brooor.) Rims gamla vanliga blogg älskar dock som vanligt min dator och ger mig ett bildinlägg om japaner som åker morgontåg. Rim undrar var kvinnorna på bilden är. Jag undrar över att 75% av männen på bilden bär mask för munnen, som på den gamla goda SARS-tiden. Är det så att masken blivit socialt accepterad i Tokyo?
Så koko och olikt här tänker Ozzy. Sen tänker hon... hoppas det blir ok med mask i Sverige också. För är det någon gång man blir sjuk så är det när man åker spårvagn. Har hon märkt nu när hon flyttat till spårvagnsdelen av Göteborg och för första gången i sitt liv alltid har månadskort. Fy faen vad folk hostar och snorar på vagnen! Ibland sitter man helt omringad av snor och host och flås flås rakt i nacken med bacillerna. Försynt halar man upp scarfen/halsduken/sjalen och hoppas på det bästa.
Men tänk om man hade en liten mask i väskan att hala fram vid behov? Inte nån ful vit Japansk variant. Pimp my mask!
Det är bara synd att man får lite Hannibal Lecter-feeling av masken.
tisdag, mars 03, 2009
Var det nån som sa att den svenska sjukvården var effektiv?
Ringer till ryggkirurgimottagningen och säger att nu orkar jag inte längre, jag måste opereras.
"Vi har... inga tider alls tyvärr. Jag sätter upp dig på väntelista, och så får du en telefontid om två veckor."
Och så är tår-kvarnen igång igen.
Packar ner hundrapacken smärtstillare, vetevärmaren och drar åt helvete.
"Vi har... inga tider alls tyvärr. Jag sätter upp dig på väntelista, och så får du en telefontid om två veckor."
Och så är tår-kvarnen igång igen.
Packar ner hundrapacken smärtstillare, vetevärmaren och drar åt helvete.
måndag, mars 02, 2009
Jag ger mig
Kunde inte sova inatt. Ont. Akupunktur idag. Eftersom jag hade så ont i ryggen så satte sjukgymnasten nålar på en ryggpunkt på händerna.
Fy faaaaan. Som att försöka köra en sticknål genom en tegelsten. Sen började tårarna rinna. Inte för att det gjorde ont egentligen. De började bara rinna. Fick ligga med nålar alldeles för länge, 40 minuter. När sjukgymnasten kommer tillbaka ser hon att mina tårar rinner.
"Är du ledsen?" frågar hon. Jag nickar. "För att det gör ont?" Nickar igen. "Vardå?" "Händerna och ryggen." Sen är det kört. Tårarna sprutar, jag bara gråter och gråter och kan inte sluta. Sjukgymnasten pratar, och vi konstaterar att jag är otroligt uppgiven och att det känns tröstlöst. Som om ingen kan hjälpa mig. Och hon ifrågasätter igen varför jag inte blivit opererad. "Men jag har inte så himla ont egentligen" säger jag. Sjukgymnasten konstaterar att jag i alla fall gråter över mitt diskbråck, och det måste inte alltid vara själva smärtan som är det jobbigaste.
Jag inser att jag kanske borde dra i handbromsen. Sjukskriva mig och kräva operation. Så nu har jag bestämt mig för det. Och gråtit konstant sen kl 10:15. Och tänkt att jag kan ju skriva lite c-uppsats i alla fall, i min egen takt. Och att jag kanske inte måste sjukskriva mig, jag kan ju bara skita i att ta mina poäng och göra klart uppsatsen till hösten. Och så är jag igång igen.
Det är otroligt svårt att sjukskriva sig när man inte har jätteont.
Och jag inser att jag ska på anställningsintervju på onsdag.
Fy fan.
Fy faaaaan. Som att försöka köra en sticknål genom en tegelsten. Sen började tårarna rinna. Inte för att det gjorde ont egentligen. De började bara rinna. Fick ligga med nålar alldeles för länge, 40 minuter. När sjukgymnasten kommer tillbaka ser hon att mina tårar rinner.
"Är du ledsen?" frågar hon. Jag nickar. "För att det gör ont?" Nickar igen. "Vardå?" "Händerna och ryggen." Sen är det kört. Tårarna sprutar, jag bara gråter och gråter och kan inte sluta. Sjukgymnasten pratar, och vi konstaterar att jag är otroligt uppgiven och att det känns tröstlöst. Som om ingen kan hjälpa mig. Och hon ifrågasätter igen varför jag inte blivit opererad. "Men jag har inte så himla ont egentligen" säger jag. Sjukgymnasten konstaterar att jag i alla fall gråter över mitt diskbråck, och det måste inte alltid vara själva smärtan som är det jobbigaste.
Jag inser att jag kanske borde dra i handbromsen. Sjukskriva mig och kräva operation. Så nu har jag bestämt mig för det. Och gråtit konstant sen kl 10:15. Och tänkt att jag kan ju skriva lite c-uppsats i alla fall, i min egen takt. Och att jag kanske inte måste sjukskriva mig, jag kan ju bara skita i att ta mina poäng och göra klart uppsatsen till hösten. Och så är jag igång igen.
Det är otroligt svårt att sjukskriva sig när man inte har jätteont.
Och jag inser att jag ska på anställningsintervju på onsdag.
Fy fan.
söndag, mars 01, 2009
Ett ohumoristiskt inlägg
Jag har ooooooooohohohoooooont!
Ont i huvet. Ont i ryggen. Ont i röven. (Diskbråcksontet sprider sig ner i benet via skinkan.) Så fort jag blir stillasittande större delen av dagen pga plugg eller annat så får jag så jävla oooooooooooooohohoohoooont!
Jag hatar min smärta så jävla mycket.
Hade en session med terapeuten om smärtan och hur jag ska hantera den. Den gav... ingenting. Jag pratade och grinade en timme och fick bara ännu ondare i huvudet och påmindes ännu mer om smärtan och kände den mer än vanligt och hade migrän i två dagar efter det. Så det sa jag sist. Det var meningslöst att prata om smärtan sa jag, jag fick bara ont av det. Då frågade hon om jag har tänkt nånting på att ära kroppen för att den faktiskt klarar av smärtan, som hon pratat om förra gången.
Nä... jag har glömt att du ens sa det. För det är så otroligt fjärran för mig, att tänka att jag ska ära min kropp för att den klarar av det. Jag går mest omkring och förbannar den för att den har så jävla ont och hindrar mig från att göra det jag vill, eller tycker synd om den för hur trasig den är. Men det var kanske en bra tanke, att hedra den lite. Så det har jag gjort i några dagar nu.
Men idag är det svårt. Idag är det bara tycka synd. Och tankarna på sjukskrivning kommer tillbaka. Stillasittandet ger mig smärta. Men jag har bara ett år kvar av stillasittande. Ett... år...
När jag har såhär ont får jag nästan panik. Vet inte hur jag ska sitta. Vet inte hur jag ska ligga. Vet inte hur jag ska stå.
Vill bara sova. Fast det gör ont att ligga ner.
Ont i huvet. Ont i ryggen. Ont i röven. (Diskbråcksontet sprider sig ner i benet via skinkan.) Så fort jag blir stillasittande större delen av dagen pga plugg eller annat så får jag så jävla oooooooooooooohohoohoooont!
Jag hatar min smärta så jävla mycket.
Hade en session med terapeuten om smärtan och hur jag ska hantera den. Den gav... ingenting. Jag pratade och grinade en timme och fick bara ännu ondare i huvudet och påmindes ännu mer om smärtan och kände den mer än vanligt och hade migrän i två dagar efter det. Så det sa jag sist. Det var meningslöst att prata om smärtan sa jag, jag fick bara ont av det. Då frågade hon om jag har tänkt nånting på att ära kroppen för att den faktiskt klarar av smärtan, som hon pratat om förra gången.
Nä... jag har glömt att du ens sa det. För det är så otroligt fjärran för mig, att tänka att jag ska ära min kropp för att den klarar av det. Jag går mest omkring och förbannar den för att den har så jävla ont och hindrar mig från att göra det jag vill, eller tycker synd om den för hur trasig den är. Men det var kanske en bra tanke, att hedra den lite. Så det har jag gjort i några dagar nu.
Men idag är det svårt. Idag är det bara tycka synd. Och tankarna på sjukskrivning kommer tillbaka. Stillasittandet ger mig smärta. Men jag har bara ett år kvar av stillasittande. Ett... år...
När jag har såhär ont får jag nästan panik. Vet inte hur jag ska sitta. Vet inte hur jag ska ligga. Vet inte hur jag ska stå.
Vill bara sova. Fast det gör ont att ligga ner.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
